Del 16

Matilda

Var är jag? Jag känner inte igen doften. Och vad är det för evigt pipande? Jag rör lite på handen för att känna vart jag är. Mina fingrar drar över ett mjukt tyg.

-Matilda, gumman. Hur mår du? hör jag en röst säga. Jag känner igen den mjuka stämman. Bill! Jag öppnar ögonen sakta. Jag bländas först av det starka ljuset, sedan möter jag Nattas och Annas oroliga blickar. Jag vänder försiktigt på huvudet mot riktningen jag hörde Bills röst. Där sitter han, världens vackraste. Hans svarta smink är utsmetat i långa, gråa ränder på kinderna. Har han gråtit?

-Vad... Vad hände? frågar jag. Min röst är hes.

-Vad kommer du ihåg? frågar Natta försiktigt. Jag blundar hårt. Försöker minnas kvällen och natten. Jag kommer ihåg små fragment. Det var något som hade hänt, jag sprang och föll... Jag öppnar ögonen igen och letar med blicken efter något som kan påminna mig om vad som hänt. Min blick fastnar på Tom som sitter i ena hörnet på en stol. Plötsligt kommer minnet tillbaka. Tom som stod och hånglade med en annan tjej, Anna som störtade ut ur lokalen, jag som sprang efter henne, tjejerna som slog mig medvetslös. En ilska stiger i min kropp och jag blänger argt på Tom.

-Du ditt jävla, otrogna svin. Jag ska slå dig så hårt att inte ens din mamma känner igen dig, väser jag lågt och Tom kollar skamset på mig. Anna lägger sin hand på min arm. 
-Matilda, det är lugnt. Vi har redan pratat, säger hon och kollar mig i ögonen. Jag fattar ingenting. Har hon förlåtit honom?

-Så du litar på HONOM?! Fattar du vad han har gjort mot dig?! säger jag ursinnigt och kollar oförstående på henne.

-Ja, han har förklarat att han inte visste vad han gjorde, han var ju så full och... börjar Anna. Jag avbryter henne.

-HAN SKULLE INTE GJORT DET ÄVEN OM HAN SKULLE VART PISSFULL! halvskriker jag och sätter mig hastigt upp. Det smärtar i mitt huvud och hela rummet gungar till. Bill lägger handen på min axel och hjälper mig att lägga mig ner igen.

-Ta det lugnt gumman. Jag är säker på att Anna och Tom kan lösa detta själva, säger han och jag lugnar mig faktiskt en aning. Jag är fortfarande förbannad på Tom och irriterad på Anna för att hon litar på honom igen, men Bill har rätt. De är tillräckligt gamla för att lösa sina konflikter själva.

-Jaja, förlåt då, säger jag och kollar på Anna.

-Men jag är fortfarande arg på dig, säger jag och kollar på Tom.

-Det har du all rätt att vara, jag vet att det jag gjorde var så idiotiskt att jag knappt kan fatta att Anna förlåter mig, säger han och suckar.

-Bra, säger jag och kollar på Bill igen.

-Kommer du ihåg vad som hände? frågar han.

-Ja... när jag hade sprungit några meter så blev jag stoppad av några tjejer. Dom slog mig med en järnstång i huvudet, sedan kommer jag inte ihåg mer... säger jag och Bill ser helt förskräckt ut.

-Men lilla gumman! Jag visste att du blivit misshandlad, men så brutalt?! Sa dom någonting? frågar han och tar min hand.

-Ja... dom sa något om att jag tagit dig ifrån dom... säger jag och kollar på Bill. Han darrar av ilska och hans ögon blir alldeles blanka. Tom reser sig hastigt upp.

-Kan dom inte bara acceptera det?! Har inte vi lika stor rätt till kärlek som alla andra?! Bills röst är inte som den brukar. Han låter kall och elak. Det skrämmer mig.

-Dom tror att vi är allmän egendom! fortsätter Tom. Även han har en kall och elak underton. Jag kollar på Anna. Även hon ser lite rädd ut. Jag lägger en hand på Bills arm.

-Vi kommer få tag i dom, jag lovar. Ni behöver inte bli så arga, säger jag. Han kollar på mig. Efter en stund har han och Tom lugnat ner sig och jag ligger och funderar på hur mycket dom har slagit mig. Jag vet att de slog mig i huvudet, det smärtar till lite då och då som en påminnelse. Sedan har jag ont i ena sidan av kroppen. Och min handled har dom virat in i bandage. När jag har varit vaken i nästan en och en halv timme kommer en läkare in i rummet.

-Hur mår du? frågar han och jag nickar lite.

-Det är ganska bra, jag har bara ont i huvudet och högra sidan av kroppen. Vad fick jag för skador? frågar jag och han kollar i sina papper.

-Du har fått flertal slag mot huvudet, brutit handleden och ett revben. Och så har vi fått sy lite på höger arm, säger han och jag kollar ner mot högerarmen.  Där finns ett litet, litet ihop sytt ärr.

-Huvudet har klarat sig förvånandsvärt bra, säger han och jag nickar till svar. Han stannar kvar ett tag och förklarar att jag inte har fått några synliga skador på huvudet, men att jag antagligen kommer ha lite ont i det ibland. Sedan berättar han att jag kommer få åka hem imorgon om inget händer. En våg av lättnad sköljer över mig och efter några minuter somnar jag in i en härlig dröm...

Anna

Matilda måste ligga kvar på sjukhuset över natten och Bill stannar där tillsammans med henne. Så jag och Tom har hela huset för oss själva inatt. Vi hoppar in i bilen och kör mot hotellet där vi släpper av Natta, Gustav, Femke och Nisse. Dom säger snabbt hejdå och går sedan in i hotellet. Tom och jag sitter nu mittemot varandra i bilen. Han kollar ut genom fönstret. Jag kommer på att jag inte har någon aning om vilken dag det är, eller vad klockan är.

-Hur lång tid har gått sedan festen? frågar jag. Han kollar lite förvirrat på mig, han måste ha varit någon helt annanstans i tankarna.

-Eh... En dag. Det är söndag idag och klockan är... han kollar på sitt armbandsur.

-10 på kvällen, fortsätter han. Jag har alltså legat och gråtit i nästan ett dygn. Jag måste ha somnat utan att jag kommer ihåg det. Vi åker under tystnad resten av vägen hem till huset. Tom lägger armen och mina axlar när vi går in och direkt när vi kommer in börjar han kyssa mig. Jag blir först lite överrumplad men besvarar sedan hans kyssar. Han börjar röra sig mot vårt sovrum och jag följer efter honom. Hans händer har börjar smeka min rygg och nacke och mina börjar leta sig runt på hans rygg. Jag funderar på varför han plötsligt är så... på. När han lägger ner mig i sängen fattar jag. Jag sätter händerna mot hans bröstkorg och trycker undan honom.

-Tom, jag kan inte... säger jag tyst och blundar. Han kollar ner på mig och lägger sig sedan bredvid mig.

-Okej. Jag ska inte försöka få dig att göra något du inte vill, säger han och smeker undan en hårslinga från ansiktet. Jag pustar lättat ut. Jag är inte redo för det än. Resten av kvällen ligger vi och myser i pyjamas i sängen framför en film och jag somnar gott in i hans famn. På natten drömmer jag en hemsk mardröm. Det ända jag ser hela tiden är Tom som försvinner ifrån mig. Ibland dör han, ibland dumpar han mig och ibland ser jag honom med munnen pressad mot en annan tjej. Jag vaknar med ett ryck och andas snabbt.

-Vad är det gumman? frågar Tom. Han ligger fortfarande med armarna om mig.

-Inget, bara en mardröm, säger jag och kysser honom lätt. Han besvarar kyssen och kollar sedan på mig.

-Vad var det för hemsk dröm? frågar han.

-Jag drömde att jag förlorade dig på en massa sätt, säger jag och kollar oroligt på honom.

-Du behöver inte oroa dig, jag planerar inte att försvinna från ditt liv på mycket länge, säger han och kysser mig på pannan. Jag drar en suck av lättnad.

-Försök somna om nu gumman, jag stannar här tills du ber mig gå, säger han och smeker mig på kinden.

-Då lär du få stanna här ett tag, säger jag och ler mot honom. Han skrattar till och lägger hakan mot mitt huvud. Jag somnar om igen och den här gången drömmer jag härliga och lyckliga drömmar om mig och Tom, men tanken på att förlora honom sitter ändå kvar i bakhuvudet...

Fortsättning följer...

Vad tycker ni? Jag vill veta era tankar :)

Kommentera även om det är något ni skulle vilja ha med eller ändra på, så ska jag se vad jag kan göra ;)